Sällskapsspel, spontandans och virtuella familjemiddagar är några av de saker som fått de sex deltagarna i projektet HI-SEAS att stå ut med att leva isolerade under ett helt år.
Sheyna Gifford börjar med att ta upp en näve av den röda, grusliknande jorden vid vulkanen där kupolen varit placerad och konstaterar; “Borta bra, men hemma bäst.”
Journalisten och läkaren Sheyna har precis avslutat ett år av en simulerad Marsexpidition. Under uppdraget har Sheyna och hennes fem besättningskollegor bott i en tvåvåningskupol 2500 meter upp på Mauna Loa för att delta i projektet HI-SEAS (Hawaii Space Exploration Analog and Simulation).
Den 28 augusti lämnade besättningen för första gången, utan rymddräkter, sitt “Mars på Jorden”. I 365 dagar har besättningen varit tillsammans 24 timmar om dygnet utan tillgång till telefon och utan besök från familj och vänner.
Året har varit långt och nu börjar processen för Shenya och de andra att återgå till det normala livet, samtidigt som de ska hantera journalisters frågor och den uppmärksamhet som projektet fått.
Men det kan inte Shenya tänka på än. Till en början vill hon bara njuta av att för första gången på ett år få andas frisk luft.
Socialt experiment
Besättningen är inte den första som under en tid levt i Hawaiis version av ”Mars”, men det är den besättning som varit där längst tid. Utmaningen ligger i att leva och bo i en solcellsdriven, oisolerad kupol med endast de förnödenheter och bekvämligheter som man på riktigt skulle haft tillgång till på Mars. Nästa uppdrag beräknas till början av 2017 och 2018.
Ett liv med komposttoalett, frystorkad mat och begränsade medicinska resurser blev besättningens verklighet under året. För att kommunicera med centralen fick de vänja sig vid en fördröjning på 20 minuter. Tristess har varit en av de största utmaningarna i kupolen.
För att experimentet ska få så träffsäkra resultat som möjligt krävs att miljön är så autentisk som möjligt. Det enda som inte gått att simulera fullt ut är, av naturliga skäl, gravitationen.
Andrej Steward, uppdragets chefsingenjör, förklarar att realisten skulle ha svårt att fullfölja ett sådan här uppdrag. Besättningen måste gå in i rollen att de verkligen är på Mars för att kunna stå ut hela året.
Kupolen placerades i en miljö som är så lik den på Mars som möjligt, hård och stenig.
Genom sådana här projekt får forskarna en inblick i gruppdynamiken som skapas när besättningen tvingas leva isolerade och tätt inpå varandra. Hur blir besättningen mest effektiv? När rasar allting samman, och varför? Vilka psykologiska effekter får isolationen från vänner och familj? Hur kan man på förhand stressträna människor inför liknande uppdrag?
Kim Binsted, den ansvarige forskaren för projektet, var den första att hälsa besättningen välkommen tillbaka till den verkliga världen. Han menar att nyckeln till framgång inte är att försöka förhindra konflikter inom kupolen utan snarare att ge besättningen rätt verktyg för att kunna hantera dem.
”Sådana här projekt är till för att vi ska lära oss så mycket som möjligt om vad som kan gå snett, för att kunna undvika missöden när människan på riktigt ska till Mars för första gången”, berättar Kim.
Meta-simulation
Under det gånga året har två av de sex besättningsmedlemmarna tyvärr vart med om dödsfall i släkten. Andra missade bröllop, födslar och de alla missade det gånga årets högtider.
För att uthärda året som isolerade har Virtual Reality (VR) varit en viktig komponent för att besättningen ska behålla förståndet. En simulation i simulationen. De har haft tillgång till 30 olika VR-miljöer för att kunna ”lämna” kupolen för en stund.
Inuti dessa VR-miljöer har de också kunnat ta emot meddelanden hemifrån. Besättningens familjer har fått spela in när de till exempel avnjuter sin Thanksgivingmiddag för att besättningen ska kunna känna sig delaktig i deras familjers liv och vardag. Detta har varit en nyckelfaktor för att minska den stress som kommer från isolation.
Just på pågår arbetet för fullt med att sammanställa och analysera det gångna året och prognosen för den första halvan av uppdraget ser positiv ut.
Tveklöst går det fastställa den fysiska ansträngning ett rymduppdrag innebär. Ett liv på Mars innebär att det är omöjligt att andas utanför sin rymddräkt, vatten existerar inte och miljön utanför rymdskeppet består av giftiga ångor – det går nog inte förbereda sig nog inför sådana förhållanden. Också de psykiska påfrestningarna är enorma, främst på grund av den bördan det innebär att vara människlighetes priviligierade ambassadör i yttre rymden.
